Jag skriver som jag tänker. Och med tänker menar jag att jag följer de trådar som jag skapar i mitt huvud. Trådar, bilder, narrativ, dagdrömmar. Den process där vi sammanfogar våra intryck, minnen, kunskaper och tidigare narrativ till nya narrativ. Den dialektiska processen, som alltså är vårt djuptänkande, stöter fram korta sekvenser som bildar ett större mönster, en tydligare bild.

I skolan var det enda ämne jag riktigt gillade matte. Och idrott förstås. Jag visste att jag inte var den smartaste i klassen. Långt ifrån faktiskt. Min kompis David var helt klart smartare. Det satt liksom direkt för honom.

Jag märkte att han inte ens pluggade till historiaprovet. Han sa att det inte behövdes. Han sa att han hade varit på alla lektioner. Jo, tänkte jag, men lyssnade du verkligen? Satt du inte och dagdrömde? Ointressant trams. Det vanliga. Hitler är racism och Stalin är kommunism. Aldrig mer. Pelle Bildband. Inget som tillförde mina dagdrömmar något. I så fall hade jag lyssnat och kanske fått en trea. David hade alltid femma. I alla ämnen. Alltid. Ja, det var nån fyra i idrott någon årskurs då. Han hade antagligen fotografiskt minne. Det hade inte jag. Tror jag.

Jag behövde sätta mig ner och tänka igenom det hela först. Hitta mönstret. Men det tog mig tid. Fattade inte hur David dessutom var grym på matte. Det betydde väl att han löste knutarna snabbare än jag också? Han var alltså smartare än mig på två sätt?

Älskade Maj Sjöwall och Per Wahlöös Roman om ett brott. Läste igenom hela serien på någon vecka eller två. Ovanligt snabbt för jag läste inte så snabbt. Inte som David. När jag avslutat Terroristerna började jag om på Roseanna igen. Läste om hela serien. Så underbart skriven. Enkelt språk.

Jag heter Johan Edlund och är född den 22 juli, 1969, på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Jag är kommunist och marxist. På det stora hela. Lika bra att få den saken överstökad direkt. Men jag vill inte att denna sajt skall bli något debattforum. Absolut inte.

Hela gymnasietiden debatterade jag med mufare. Ibland vann dom. Ibland vann jag. Oftast dom. Vi körde våra bästa oneliners på varandra. Talking points. Förmågan att avbryta en tråd när den börjar låta alldeles för vettig. Retoriska knep. Senare förstod jag att mufarna var dopade. Dom hade otillbörlig hjälp från tankesmedjan Timbro. Ett ställe där dom inte gör annat än hittar på bra oneliners.

Vissa av mufarnas oneliners var rena zingers. Förlåt svengelskan, jag ska skärpa mig. Här är en:

Oroa dig inte för utsläppen från bensinbilar. Snart kör alla elbilar.

Ja, hur skulle man kontra den? Låter troligt. Men… Jag gick på 4-årig teknisk linje.1

Jag gick med i Kommunistisk Ungdom. För jag var kommunist. Och ungdom. Vi hade en debattövning. Jag skulle spela mufare. Lätt som en plätt, tänkte jag. Jag kan alla deras bästa oneliners. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan spela mufare. Jag drog några av mufarnas bästa zingers.

Tjejen jag skulle debattera med ser tagen ut. Jo… alltså. Det låter ju troligt… Jag tänker: Vad tusan håller jag på med!? Inte ens jag kan kontra det där!

Jag spelade för det blå laget. Min tävlingsinstinkt kickade in. Men meningen med övningen var inte att krossa självförtroendet för en kamrat i det röda laget. Jag spelade egentligen fortfarande för det röda laget. Jag bytte snabbt till korkad mufare. Nu hittade tjejen balansen. Jag bjöd in henne i matchen. Vi slapp en lång och pinsam tystnad.

Började tröttna på debatten. Jag menar, om jag förlorade mot en mufare, inte tusan blev jag mufare. Inte ens sosse. Och förlorade dom så inte tusan blev dom kommunister. Eller ens folkpartister. Vad var meningen?

Jag bodde flera år i USA. Efter något år började jag drömma på engelska. Inte så att bara enstaka fraser var på engelska. Nu var allt på engelska. Jag tänkte, på svenska, att det nog var naturligt. Efter ytterligare några år upptäckte jag att jag även tänkte på engelska. Tänkte jag på engelska.

När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag att tänka på engelska. Översatte engelska uttryck till svenska. Kände mig som Dolph Lundgren.2

Du kanske vid det här laget tycker att jag låter rätt narcissistisk. Självupptagen. Du har ganska rätt. Jag skriver mestadels för min egen skull. Om det här bara blir en enda lång mansplaining, so be it.3

Men jag vill också vara ärligare än jag varit förut. Det är därför jag skriver att jag är kommunist. Vi vet alla att internet inte glömmer.

Det mest skrämmande jag upplevde i USA var veckan innan Iraq-kriget. Conan O’Brien slutade att skämta om hur korkad George W Bush var. Jon Stewart likaså. Allt bara tystnade.

Jag oroar mig för upptrappningen i Östersjön.4 Jag vill inte uppleva en tystnadens vecka igen. Det är bland annat därför min första episod5 handlar om ett Sovjet på väg mot Ryssland.6 Mer om den episoden nedan.

Jag använder riktiga förnamn och riktiga platser. Det som står i brödtexten är sanna, eller skall vi säga, verkliga historier. Visst, jag målar och filtrerar så klart. Visar fler av mina goda sidor än mina dåliga. Allt det där. Tyvärr är jag rätt mycket dålig på att komma ihåg namn, så jag hoppas, hoppas, att jag inte skriver fel. Jag har redan vaknat upp kallsvettig, tänkt att Natasha i själva verket heter Natalia. Det hade varit pinsamt.

Nä, nu ljög jag. Jag har inte vaknat upp kallsvettig. Jag har bara tänkt på det. Sanningsenlig i brödtexten, var det.

I fotnoterna går jag bananas ibland. Ja, jag skrev i fotnoterna. De fungerar endast som tomma behållare. Vad jag skall fylla dem med är jag inte riktigt säker på. Men fotnoter är ett bra sätt att hålla brödtexten så fri från länkar som möjligt. Jag skrev bananas också. Jag skall ta upp det med kommunikationschefen. Fast bananas, loco, är väl ett spansk uttryck?

Jag gör så lite research som möjligt. Jag försöker följa minnets tråd istället. Förhoppningsvis så kan de som jag nämner i dessa episoder berätta hur det egentligen gick till. Hellre det än wikipedia.

Just nu skriver jag direkt i textläget i WordPress utan rättstavning. Rättsstavning?

Jag använder många sportmetaforer i texten ovan. Sportliknelser. Jag gör det för att jag älskar sport.7 Jag vill försöka närma mig det psykologiska spelet. Det som alltid finns närvarande i alla sporter.

I undantagsfall skriver jag ut efternamn. Ledsen, Gullbrantz, men den här anekdoten8 hade inte funkat annars.

Jag blandar de, dom, dem huller om buller. Känns det rätt, är det rätt. Så har jag gjort när jag designat också. Ser det rätt ut, är det det. Jag skriver, som sagt, som jag tänker.

Det min dialektiska process har stött fram. Det narrativ den skapat. Jag bara lyder.

Intro till den första episoden:
img009

Sankt Petersburg

Sovjetunionen, Januari 1990

En svensk-rysk kärlekshistoria

När jag bestämde mig för skriva om min resa till Leningrad/Sankt Petersburg, vintern 1990, var det för att jag alltid tänkt att, det där blir en bra början. En ganska oskyldig historia…

Fotnoter

1.

Stefan Sundström. Varför åker du riket runt och hjälper chefredaktören säga ungefär samma sak som mufarna sa på åttiotalet?

Men visst, elbilar kommer nog snart. Det låter troligt. Solceller också. Håll bara ut några år till, då, då… När vi får politiker som håller vad dom lovar. När folk fattar att dom måste konsumera förnuftigt.

Att du tillverkar ditt eget snus, det kan jag förstå. Snus är dyrt. Att du tillverkar din egen blodpudding, det kan jag inte förstå. Blodpudding är billigt. Fast det är klart: jag har aldrig testat blodpudding gjord med samiskt renblod. Det smakar nog mumma. Jag har alltid köpt den blodpudding som finns i affären. Antagligen gjord på blod från plågade danska grisar. Det känns ju inte så bra, förstås. Jag menar, om plågad-dansk-gris-blodpudding skulle kosta lika mycket i affären som samiskt-renblod-blodpudding, hade jag valt det senare.

När jag tittar ut över hustaken här i Slottsstaden i Malmö ser jag inte en enda solcellspanel. Bilarna på gatan är fortfarande mestadels bensinbilar. Den som väntar på något gott, väntar sällan för länge.

Den sista meningen skall uttalas sarkastiskt.

Åh nej. Nu gjorde jag det jag inte skulle göra. Hade jag inte bestämt mig för att hålla mig borta från politiken så gott det går? Framför allt den dagsaktuella politiken. Jag skulle ju skriva ett intro om mig själv där jag försöker förklara varför jag är trött på debatten. På identitetstjafset. Istället bjuder jag in till debatt i den här fotnoten. Bra jobbat, Johan.
Dessutom skulle ju fotnot två egentligen vara den första fotnoten…

Hur kommer jag ur det här? Jag får nog skämta lite. Man ela från Götlaborg!

Va!? Skall du inte skriva det du tänkte? Var det inte det du sa uppe i det präktiga brödtext-landet? Hur missnöjd du nu är med meningen: ”Vi vet alla att internet inte glömmer.”. Vem fanken tror du du är? Gandhi? Nelson Mandela? Präktigare än… jag vet inte vad.

Presstalesmannen, antar jag, säger jag.

Klart det är! Men du kan inte ta upp mig i den här fotnoten. Folk fattar inte hänvisningen. Dom måste läsa fotnot två i så fall. Dummer!

Ledsen… Men vänta! Det är ju ditt fel! Varför sitter jag här och ber om ursäkt? Jag har ju sagt att jag vill ha ett möte med kommunikationschefen.

Kommunikationschefen är väldigt upptagen, säger presstalesmannen. Dessutom gjorde du ytterligare en hänvisning till fotnot två. Har du sett dina meningsbyggnader, eller vad det nu heter? Skriker av engelska. Ja. Kommunikationschefen är upptagen.

Ok, säger jag. Förlåt. Men va fanken! Nu var jag där igen. Jag sa att jag ville ha…

Klick.

Var var jag? Just det. Skoja till det lite för att släta över allt högtravande drivel där uppe i brödtext-land.

Hej och välkomna till den sista tv-debatten innan valet nu på söndag. Jag heter Marv Albert och är vanligtvis sportkommentator i Amerikas Förenta Stater, USA. Jag är oftast huvudkommentator i tv för basketboll-matcher i NBA som är den amerikanska proffs…

Marv Albert kommer av sig.

Vem fanken har skrivit det här?

Skriptan, eller vad det nu heter, pekar mot telepromtern, eller vad det nu heter.

Med mig som bisittare har jag den mycket omtyckte, men ibland högljudde, Tommy Heinsohn. Säg hej, Tommy.

SIGN THE SWEDE!

Såja… Vi är inte i Boston Garden nu, Tommy. Eller vad nu banken heter som äger stället. Vi är i en tyst tv-studio. I Sverige.. Tommy?

VA? ÄR DET INTE BARA JAG SOM DRÖMMER DETTA!?

Marv Albert och Tommy Heinsohn stirrar samtidigt ut i evigheten. Båda tänker: Det är inte bara att enstaka fraser är på svenska. Allt är på svenska. När lärde vi oss svenska? Marv tänker: I drömmens värld kan man ibland få för sig att man kan ett språk man egentligen inte kan.

Skriptan gestikulerar vilt. Producenten, eller vad det nu heter, skriker i skriptans öronsnäcka via interkom, eller vad det nu heter.

Marv rycker till först.

Ja.. det..

Marv lutar sig över mot Tommy och viskar i hans öra.

Skärp dig nu Tommy! Annars blir det här en riktig mardröm.

..skärpa sig…annars mardröm… mumlar Tommy Heinsohn.

Partiledarna i panelen fnissar lite nervöst. Sneglar på varandra. Svetsaren är först att skämta om de pinsamma moderatorerna. Ingen minns hans skämt. Det var en sån där situation där det inte spelade någon roll vad svetsaren sa. Kanske sa han ”Jahopp”, kanske ”Nu får vi se”. Alla skrattade för att han var först. Samtidigt tänkte de allihopa, mediatränade som de är: Fanken också! Varför var inte jag först!? Ingen kommer bry sig om något annat än dom pinsamma moderatorerna i morgon.

Tommy Heinsohn börjar piggna till. Han gillar att alla är så glada. Det känns mer och mer som en bra dröm.

Ja. Skall du dra laguppställningen, Marv?

Visst kan jag det, Tommy.

Marv är också glad att alla är så glada. Han bryr sig därför inte om telepromtern längre. Lika bra det. Telepromteroperatören, eller vad det nu kallas (Ha!), skrollar vid det här laget febrilt upp och ned i manuset. Marv har hoppat över i stort sett hela manuset.

Ja, i det röda laget, inleder Marv. Sossarna! Still going strong. Med en svetsare i spetsen denna gång. Vad säger du, Tommy?

Jag gillar svetsarn. Alla blev glada.

Ja, eller hur. Lite Steve Nash så där. En ledare. En ärrad krigare.

Håller med, Marv. Given point guard för det röda laget.

Men sen ser det rätt tunt ut, eller hur Tommy?

Ja, det är bara den där, så kallade, kommunisten på avbytarbänken.

Vi heter faktiskt vänsterpar… försöker Sjöstedt.

JÄVLA SVIKARE! Varför tror du vi kallar er kommunister, va!? Fega kr…

Tommy! Nu skriker du igen. Och när blev du en så passionerad kommunist?

TUSEN IDIOTEN UTE PÅ PARKERINGSPLATSEN! Seså. Schas!

Tommy!! Alldeles för mustigt språkbruk. Skärpning! Kom ihåg: ”annars mardröm”.

Marv Albert och Tommy Heinsohn stirrar ånyo ut i evigheten.

Det skulle ju vart Claes Elfsberg och den där procentenhetsgubben från Göteborg! Vad är det här för tomtar? Jag trodde ett tag att det var Henrik Schyffert och Fredrik Lindström… Nu har vi INTE ENS ETT BANDAT INSLAG för att stoppa den här farsen! Jag menar, nittio minuter livesändning… Visste du om det här?

Producenten vänder sig vredgat mot sin assistent.

Nej! Ingen aning. Jag.. trodde också det var någon tokrolig inledning som du inte berättat om.

Varför skulle jag inte…?

Sändningen fortgår. Bilden ligger frusen på centerpartiets docka. Hon lyckas hålla leendet i tre minuter. Tack och lov blir hon inte ihågkommen för det nya världsrekordet i fånleende. Någon skapar ett Vine där centerledaren för ett kort ögonblick byter till ett äkta leende, samtidigt som hon sneglar bort mot kontrollrummet. I bakgrunden hörs producenten vråla: Nu har vi INTE ENS ETT BANDAT INSLAG för att stoppa den här farsen!

Jag undviker att könsbestämma producenten trots att det redan är för mycket gubbar i den här historien. Vill inte låta alltför sexistisk. Skriptan, telepromteroperatören och assistenten är emellertid samtliga kvinnor. Rekorderliga fruntimmer.

Producenten upptäcker att dörren till kontrollrummet står på glänt. Stänger och låser dörren.

Man skall inte… En skall inte beskriva kvinnor som dockor. Den heteronormativa cis-mannens patriarkala tendenser undergräver…

Hörde du det där, Tommy?

Ja… svagt. Tror det kom från damernas omklädningsrum.

Min mouffah sau aulltid neugerboule.

Fast det där hörde jag. Högt och tydligt. Eller tja, jag fattar inte vad han sa. Så tydligt var det förstås inte.

Verkar komma inifrån tv-studion, Marv.

Marv Albert och Tommy Heinson vänder sig samtidigt om för att kolla om det finns en studiopublik. Det finns ingen studiopublik.

Jag skriver detta den 22 oktober, 2016. Jag har insett att jag inte kan ägna mer tid åt den här, ska vi kalla det, drömsekvensen. Om jag skulle skriva ut hela det narrativ jag har i huvudet skulle det bli en väldigt lång text. Det bästa skämtet jag kom på är dessutom inte med. Jag hade tänkt att likna den borgerliga alliansen med en rysk Babushka-docka. Björklund skulle vara den lilla, lilla, pyttelilla dockan. Precis när du tror att det inte kan finnas en mindre gumma, finns det istället en pytteliten gubbe. Och när man petar den pyttelilla gubben i magen utbrister den: Vet hut! Ryssen kommer!

Ja, det tyckte jag var rätt skoj, i alla fall.

Jag hade också tänkt att skriva det mest nedsättande jag kan komma på om Fridolin och hans kolbit. Skulle avsluta med att be alla om ursäkt. Alla utom hycklaren Fridolin. Han kan ta och stoppa upp kolbiten där solen aldrig lyser. Och nej, jag menar inte en kolgruva, smartypants.

Det känns som om jag brottas med frågan huruvida jag skall vara ärlig. Eller om jag skall undvika politik. Det känns just nu som om den här fotnoten kan pågå lika länge som jag tänker på den här konflikten.

Jag hade från början tänkt mig att skriva detta på engelska. Jag har skrivit om Natasha och Sankt Petersburg tidigare. Jag tror att det var en skrivövning när jag gick på journalistlinjen på Nordiska Folkhögskolan. Varför i hela fridens namn jag använde uttryck som ”Minst tio par Levi’s i garderoben.” för en skrivövning på en journalistlinje… ja, det verkar inte vettigt.

I vilket fall som helst. När jag fick lite självförtroende och beslutade mig för att skriva, var det alltså en episod som jag redan skrivit en del om. En episod där jag dessutom verkar cool, hipp och världsvan.

Det var därför jag började skriva ett utkast på svenska. Tänkte att jag skulle översätta det svenska narrativ som redan fanns där.

Just nu pågår den amerikanska valkampanjen för fullt. Det går inte att skriva en satir om någonting som redan är satir. Jag kan väldans mycket om amerikansk politik. Det kan låta skrytsamt, men det är faktiskt sant. Jag kommer ihåg min reaktion när jag hörde att utmanaren till Hillary var Bernie Sanders. Då blev det hela intressant. Fattar inte Hillary hur farligt det där är, tänkte jag. Jag kände till att Bernie Sanders i stort sett är den enda i kongressen som faktiskt säger en hel del sanningar. Åtminstone om den ekonomiska politiken. Lustigt nog tog den oberoende socialdemokratiska tidningen Aftonbladet inte ställning för den oberoende socialdemokraten Bernie Sanders. Lika lustigt är det att vettig kritik av imperiet idag oftast kommer inifrån mörkrets hjärta. Den svenska fejk-vänstern, som det där rikspuckot, som tyckte att vänstern inte skall kritisera USA…

Ok. Nu kör vi.

+ Bernie Sanders, Hillary Clinton och Donald Trump spelar i samma lag. Allt är en teaterföreställning.

+ Tänk om P1 skulle få för sig att säga sanningen som omväxling? Kanske skulle utrikeskorren rapportera så här: Ja, som vi alla vet är USA ingen demokrati. Samtliga kongressledamöter och senatorer är mutade. Mest korrupt av dem alla är presidenten. Den symboliske ledaren för imperiet, presidenten, måste givetvis lyda de som betalat för hela kalaset. Det är ju så korruption fungerar. Hela valsystemet är riggat. Och så vidare..

+ Om jag förstår det officiella narrativet rätt så slåss alltså Isis/IS/Daesh mot: Assad med hjälp av ryssarna, FSA, Turkiet, kurderna i olika fraktioner, shiamuslimer och Iran, USA, Israel, Saudiarabien. Plus ett antal grupperingar som jag inte kommer ihåg nu. Fantastiskt att då lyckas lägga under sig en stor del av både Iraq och Syrien.

Just det. Inte nog med att Isis klarar att hålla både USA och Ryssland stången, dessutom lyckas Isis genomföra attentat över hela världen. Inom fem minuter efter ett attentat vet samtliga medier att Isis har tagit på sig attentatet.

Nästan för otroligt för att vara sant. Tycker i alla fall jag.

Nu kanske du tänker: Ja, men det Isis håller på med är fruktansvärt. De som ansluter sig till Isis är galningar.

Precis, skulle jag svara. Det är det som är finessen. Det är en organisation som lockar till sig en himla massa nyttiga idioter. Kanske de blev torterade och sexuellt förnedrade i Abu Ghraib? Hade jag blivit utsatt för tortyr, skulle jag måhända vilja hämnas de som torterade mig. Det är väl det som alla Tarantinos filmer handlar om?

+ Det är vi som är terrorismen. Det är vi, väst, USA, CIA, som, i samarbete med Saudierna, skapade Al-Queda och Isis. Hollywood har till och med gjort en film där ganska mycket av detta helt öppet redovisas.

+ Just nu är svetsaren i Saudiarabien. Antagligen för att kränga vapen. Saudierna bombar Yemen så dom behöver väl fylla på med nya bomber. Det är nog Wallenbergarna som skickat ner den symboliske ledaren för Sverige. Svetsaren verkar ändå rätt nöjd.

Nu har jag varit här i två dagar och inte sett en enda offentlig avrättning. Det går bra för Saudiarabien nu. Woot woot!

Jag la till Woot woot! för att ingen skall missförstå. Det där är inget citat från Löfven.

Ja, som ni ser är jag en galen konspirationsteoretiker. Så bry er inte så mycket om denna sektion av en fotnot som nu behöver sina egna fotnoter.

(Tänk er en fotnotsfotnotsfotnotsfotnotsfotnotsfotnotsfotnot. Måste vara som ett renodlat primalskri.)

Nu måste jag hitta ett sätt att avsluta det här på ett värdigt sätt.

Tjingeling?

2.

Johan till den dialektiska processen i hjärnan, kom.

Yup?

Ehhh… Kan du leverera mina narrativ på svenska nu?

Yessiree Bob!

Men för hel..

Vi jobbar just nu på det.

ve…utmärkt. Vi?

Något annat, chief?

Nä nu jäklars.

Den ryske tränaren gör en blixtvisit.

<insert ryska i versaler med tre, nej, fyra utropstecken>!!!!</insert>

Bra rutet, säger jag.

Förlåt, säger den dialektiska processen, men jag är bara presstalesman här uppe.

Jaså. Så om jag vill klaga på dålig service, var vänder jag mig då?

Kommunikationschefen.

Har ni en kommunikationschef där uppe!?

Stämmer.

Du, säger jag, jag har alltid undrat vem som egentligen styr hela ruljangsen. Är det du och kommunikationschefen?

Nej, vi har en styrelse.

Jaha. Vilka sitter i styrelsen då?

Det är hemligt.

Men du. Bördis. Snälla berätta!

ffm

Ja, så kan en fotnot se ut. Jag går mer in i fantasins värld. Ibland. Jag vet ännu inte riktigt hur jag skall använda fotnoterna. Det som är grymt med fotnoter är att jag kan bygga vidare på berättelsen om jag vill. Lägga till trådar som jag kommer på senare. En fotnot kan med andra ord vara en tråd som jag vill fästa vid den större väven, men som inte platsar i den större berättelsen som… Bläh. Nu lät det pretentiöst. Kom igen nu. Korta meningar. Enkelt språk var det.

En fotnot har inget med akademiska fotnoter att göra. Här länkar jag för att inte störa i brödtexten. Dumt nog har inte den här fotnoten en länk som ett exempel. Ok, nu har den det.

Se hur störande det var. Nu satt du, precis som jag, och drömde om att ha sån spänst. Ha haft i mitt fall.

3.

”de arga och konspirationstänkarna”, ”väldiga textsjok”, ”mansplaining”.

Ding-ding-ding!

”(som inte alltid har fel)”

Ka-ching!

Tack Maria-Pia. Jag vet att du inte menar mig personligen, men jag tog åt mig. Ser fram emot att läsa din bok om Finland.

4.

Finns det olja på Gotland? Naturgas kanske. Kalk finns det i alla fall gott om. Kanske ryssarna vill ockupera Gotland för kalket. Men finns det inte en himla massa kalk i Ryssland också?

Kanske ryssarna vill invadera Gotland för att komma åt Bergmans stuga på Fårö? Det skulle jag förstå. Tänk att få sitta i Bergmans fåtölj. Höra knastret från en brasa. Den kalla, karga men vackra naturen utanför stugvärmen.

Jag skulle antagligen rota lite bakom alla Tarkovskij-filmer. Hitta en omärkt vhs-kassett med nött omslag. Mata in kassetten i vhs-spelaren.

Intressant. Undrar vilken sorts porr som Bergman gillade? Säkert något sadomasochistiskt. Är det inte det överklassen gillar?

Men det skulle inte vara en porrfilm, utan En kärlekshistoria av Roy Andersson.

Bergman kanske tänkte:

Det här är så jävla bra, alltså. Nu sitter jag här och smygfluktar på den här filmen för femtielfte gången. Jag menar, jag kan ju inte med karl’n. Uppkäftig typ. Marxist kallade han sig också. Jävla sprätt! Och Roy. Andersson. Låter som en jävla varvsarbetare i Göteborg! Du blir inte världsberömd regissör med det namnet.

Men ändå… det här är jävla… briljant faktiskt. Mer intellektuell tyngd än samtliga mina filmer ihopslagna. Med amatörskådespelare. Barn! Jag hade ju för tusan dom bästa och snyggaste skådisarna hela skandinavien kunde uppbåda. Åhh… min Liv…. Var var jag?

Kanske ryssarna vill komma åt raukarna. Det skulle jag också förstå. Raukarna på Gotland är mycket vackra. Kanske ryssarna kan såga ner några av Gotlands ståtligaste raukar och skeppa dom till Sankt Petersburg. Anlägga ett Gotland-land på ön Kotlin. Det kunde fylla två syften: 1. Raukar! 2. Nu glömmer vi allt det där tråkiga som hänt här.

Men kanske Sankt Petersburg idag har en klämkäck slogan. Sankt Petersburg, framtidens stad! eller något liknande. Då blir nog ett Gotland-land fel. Gotland känns väldigt gammalt.

5.

Episod låter aningen grandiost, men det är åtminstone bättre än trådar, flätor, vävar och alla andra ord som jag kom på. Tänkte först hålla det enkelt och kalla det för berättelser. Men episod stämmer bättre, eftersom det är berättelser som beskriver verkliga händelser i mitt liv.

6.

Du kanske tänker: (sarkastisk röst) Ryssar är människor dom också. Ungefär som du och jag. Jo, det var det jag ville säga. Utan sarkastisk röst dock.

7.

Och inte på det där kulturknutte-viset, heller. Du vet, akademiker med fetich för boxning.

8.

Jag hade en kompis som hette Gullbrantz. Vi kallade honom Gullet ibland. Gullbrantz gillade inte att bli kallad Gullet.

En gång sa jag, högt och tydligt: Du Gullet, kan du beställa en stor stark till mig? Anledningen till att jag sa det tydligt var för att jag märkte att tjejer tyckte detta var skoj. Straighta tjejer. Dom jag gillar. Nu hörde jag också snett bakom mig tjejröster: Hörde du vad han kallade sin killkompis? Tror du…? Perfekt, tänkte jag.

Tyvärr fick Gullbrantz för sig att kontra: Det var KOMMUNIST du var, eller hur? Två carl-bildt-kloner uppenbarar sig omedelbart. Hörde vi rätt..? Fanken också.

Denna, i stort sett sanna historia, är nu en fotnot. Mest för att jag vill undvika den här typen av anekdoter.

Gilla

Denna sida publicerades den . Då fanns det åtta fotnoter.

En kommentar till Om

  1. test som tredje

    Svara

Lämna en kommentar





%d bloggare gillar detta: